Historik för -hyllt
Not: Texten bygger på "Svensk etymologisk ordbok" av Elof Hellquist. Utgiven 1922. Ändringar har gjorts för denna digitala utgåva av Sinovum Media. Fel förekommer på grund av maskinell inläsning av texten.
- -hyllt i fin- med flera, bildning till hull av samma art som -bent, -hänt, -lynt, -länt, -mynt, -sint och så vidare, ursprungligen med urnordiska änd. -iþ-, vilket uppträder som tillhörighetssuffix i en mängd denominativa adjektiv av participial natur; -t hör ljudlagsenligt endast till avledning av stammar på tonlös konsonant såsom just detta, av urnord, *hulþiþa- > *hulliþa-, där l på grund av det en gång i stammen befintliga þ blivit tonlöst; -t är sålunda i t. ex. -bent analogiskt.
