Efterbildandet är hos Aristoteles inte någonting som representerar en skenbild eller en sämre kopia av en perfekt idé, utan är i stället någonting genuint mänskligt: Människan är zoon mimetikotaton, " det efterbildande djuret".

Ängsligt och osjälvständigt, med efterbildande av Horatius vändningar, diktade Ramler, främst oden, i vilka han oförtrutet och ganska uppstyltat förhärligade Fredrik den stores segrar och egenskaper, utan att emellertid vinna det ringaste ynnestbevis av denne.