
Kam, band och nattmössa: Uttryck som unga inte längre känner igen
Här gräver vi i verktygslådan bakom våra vanligaste idiom och visar vad som händer när prylen försvinner men orden lever kvar.

Här gräver vi i verktygslådan bakom våra vanligaste idiom och visar vad som händer när prylen försvinner men orden lever kvar.

Två ord. En fråga. Och en hel kultur av tidspress inbakad i grammatiken. "Hinner du?"

För bara några generationer sedan hade de flesta svenskar inget efternamn i dagens mening. Din identitet var ditt förnamn — resten var bara en hänvisning till din pappa.

Du läser en mening och förstår den direkt. Problemet? Din kollega förstår den helt annorlunda.

Vissa ord behöver nästan ingen förklaring. Krasch känns som ett slag. Porla flyter fram. Klucka bubblar. Fnissa fnissar nästan redan innan någon hunnit skratta. Men varför känns många svenska ljudord så träffsäkra?

Visste du att kvinna en gång stavades qvinna, att vad skrevs hvad och att rött var rödt?

Nästa gång du avfärdar något som "bara ett hugskott" använder du ett urgammalt tankesätt – ett där idéer inte uppstod i hjärnan utan sköts in i själen.

Börjar mötet klockan 10 – eller inte? Svaret beror på vem du frågar, och det lilla ordet "egentligen" är orsaken.

Dina fötter kan bli kalla utan att du fryser. Ditt hjärta kan hamna i halsen utan att du är sjuk. Och dina fingrar kan vara gröna trots att du just tvättat händerna.

Visste du att svenskan har ett helt menageri av djur som egentligen beskriver människor? Räven är slug, myran flitig, lejonet modigt och kyrkråttan fattig.